Flyttfåglar kan luras att stanna om du börjar mata tidigt

Knappast, har du någonsin sett en gök, lövsångare, tornseglare, ladusvala, stenskvätta eller nattskärra vid din matning?

Däremot kan kortflyttare som koltrast, rödhake, bofink, svarthätta, järnsparv och stare stanna i större utsträckning. Men det har bara att göra med att du erbjuder mat under de riktiga köld- och snöperioderna när annars de som chansat på en nordlig övervintring helt enkelt skulle dött.

Vi har ca 250 fågelarter i Sverige. De flesta är flyttfåglar.

Först vill vi berätta om långflyttarna, de som tar sig en bra bit ned i Afrika. Eller ja, inte alla… vi har ett gäng ganska sparsamt förekommande fåglar som drar österut. Längst bort flyttar nordsångaren – ända ned till Indonesien och Burma! Videsparven, dvärgsparven och rosenfinken drar alla bortåt Indien eller längre. Blåhaken övervintrar från Turkiet/Syrien och österut. 

De här riktiga långflyttarna har en strikt insektsdiet och är så kallade datumflyttare. Instinkten att flytta är mycket stark, så de skulle inte stanna kvar en extra dag vid en fågelmatning ens om det bjöds på larver och vuxna insekter. Vid ett visst datum så drar de bara, det sitter i generna liksom kartan och kompassen. De lämnar Sverige redan i augusti och början av september. Med några få undantag flyttar de endast nattetid! Inga av de här överlevnadskonstnärerna ser du på en fågelmatning ens på sommaren. Vi hittar många av våra käraste fåglar här; svartvit flugsnappare, grå flugsnappare, rödstjärt, stenskvätta, näktergal, alla svalor, tornseglare, gök, lövsångare, fiskgjuse och fisktärna.

Många mer okända fåglar gömmer sig också bland de tropiska flyttarna. För att nämna några… anden årta, småfläckig sumphöna, dubbelbeckasin, lärkfalk, bivråk, ortolansparv, turturduva, sommargylling, törnskata, nattskärra och vaktel.

Slåttergubben tycker det är av största vikt att vi räknar in de här långflyttarna när vi pratar om ”fåglarna”. De kräver miljöer som är rika på insekter där de häckar, under flyttningen och på övervintringsplatserna. Det är oftast bland dessa vi ser fågelarter som har det svårt och som blir allt ovanligare. Läs mer om hur vi värnar de här fåglarna i myt 13 och 14.

Bland de kortflyttande fåglarna som kan dyka upp på matningar hittar vi rödhake, koltrast, svarthätta, järnsparv, bofink, bergfink och stare. Sen finns det självklart många andra som aldrig dyker upp på våra matningar, tofsvipa, sånglärka, storspov.

Den stora majoriteten av de här fåglarna flyttar utanför landet som de alltid gjort. Men individer i samma art kan göra lite olika – vissa stannar kvar där de häckar, andra flyttar. Det kan finnas fördelar med både och – stannar fågeln kvar och klarar vintern väl har den första tjing på bästa reviret när häckningssäsongen kommer igång på våren. Blir det en mycket kall vinter och ont om mat har sannolikt en som flyttat längre söderut bättre förutsättningar även till våren. Uppenbarligen har fågelmatning i kallare områden under många år underlättat för de fåglar som chansat på en nordligare övervintring. När dessa sen får ungar är det rimligt att anta att dessa ungar i större utsträckning också chansar på nordligare övervintring.

Rödhake, koltrast och svarthätta har faktiskt blivit vanligare på fågelmatningar genom åren. Det är helt säkerställt att de är tre har större övervintrande populationer nu än förr. Det gäller sannolikt även bofink och järnsparv. Även blåmesen har expanderat sin utbredning både sommartid och vintertid längre norrut. Blåmesen kan faktiskt också räknas in bland kortflyttarna. En rätt stor mängd lämnar faktiskt landet, sannolikt mest de nordliga. Vid Falsterbo kan man om höstarna se blåmesflockar flaxa runt Sveriges sydvästliga nyponbuskar, tvekande och osäkra för att sen helt plötsligt bestämma sig och flyga ut över havet! Med största sannolikhet är det den omfattande matningen av fåglar på vintern som ligger bakom, men självklart spelar också generellt mildare vintrar in som kommer med klimatförändringarna. De två samverkar. En annan kortflyttare som aldrig syns på fågelmatningarna är brandkronad kungsfågel – på 90-talet fanns den som längst norrut i norra tyskland och var en mycket sällsynt gäst i Sverige. Idag är den en vanlig häckfågel i Skåne och häckar ända här uppe i Östergötland. Här kan vi helt utesluta fågelmatning som faktor till förändringen – mildare klimat är en mycket troligare anledning. Men fågelbestånd har förändrats förr, även utan kraftiga klimatförändringar. Fåglar är helt enkelt fascinerande!