Har du väl börjat mata fåglarna får du inte sluta!

En myt, men nu ska den belysas på ett sätt som ingen annan gjort….

Det är nämligen så himla lätt att dra snabba generella slutsatser utifrån mycket avgränsade studier eller antaganden.

Först sågar vi den vanliga föreställningen nästan vid fotknölarna. Just din enskilda fågelmatning spelar föga roll så länge resten av Sverige matar. Det finns i Sverige heller inga lagar eller regler som styr fågelmatning. Några andra länder har däremot officiellt rekommenderat att man inte ska mata vilda fåglar pga att det påverkar ekosystemen på ett onaturligt sätt. De vilda fåglarna har dock kvar sina överlevnadsinstinkter. Även om det är svinkallt och mycket snö just när du matar, så kommer matgästerna att överge din fågelmatning och flyga någon annans matning – eller fortsätta söka mat i naturen. Men självklart innebär det här en ökad risk för fåglarna beroende på hur långt du har till dina grannar, vad det är för arter, och vädersituation.

Sen ska ju understrykas att om du vill ha många fåglar vid din fågelmatning så är långa uppehåll absolut ingen bra strategi! 

Vi börjar med att gå igenom de vanligaste fåglarnas beteenden. Man kan inte bara dra alla fåglar över en kam…
Mesarna:  Deras naturliga mat är mestadels insekter som de hittar bland grenar, barr, bark osv även på vintern. Men de är allätare så bär, frön och kadaver slinker också ned. De har ett kringströvande beteende i de nära omgivningarna och är nog de som vandrar mest mellan olika fågelmatningar. En del studier visar på det, särskilt för talgoxe. Du kan tro du har 10 talgoxar hos dig hela vintern, men i själva verket är det 100 olika individer totalt som besökt din matning. 

Blåmes och talgoxe är de vanligaste mesarna, bägge arter har ökat senaste åren och blåmesen har rejält utvidgat sin utbredning norröver. Båda är de mest utpräglade generalisterna – dvs de har förmågan att häcka på olika platser, är nyfikna och vågar ompröva sin diet och metoder för att hitta mat på. Duon är de enda mesarna som inte i sitt naturliga beteende hamstrar mat. Stjärtmesen hamstrar inte heller, men den är egentligen ingen mes, rent taxonomiskt.

Det är ingen långsökt tanke att den allt mer omfattande fågelmatningen hänger samman med de här två arternas ökning. En mes som däremot minskar är Lappmesen. Den häckar och övervintrar i norra Sverige och är beroende av gamla varierande skogar med mycket insekter. Men sett till antal fågelindivider har säkert blåmes och talgoxe ökat med fler individer än vad lappmesen har minskat. Är det skillnad på individer och individer? Kan vi tycka att en art är mer värd än en annan? Och spelar det någon roll om artens välbefinnande ovillkorligen är knutet till ett fungerande ekosystem med 1000-tals andra arter?

Under icke häckningssäsong drar så kallade "meståg" runt i skogarna i jakt på spindlar och insekter. Stora flockar med mesar av alla arter, även kungsfågel, trädkrypare och nötväckor hänger med i de här tågen. Värt att notera här är att även vår minsta fågel, kungsfågeln (den vi kanske lättast skulle tycka mest synd om), trädkryparen och gärdsmygen alla övervintrar i (södra) delen av Sverige. De är rena insektsätare och kommer aldrig fram till fågelmatningen. Trädkrypare undantaget, de kan faktiskt äta hackade solroskärnor och talg, fast det är inte vanligt. Den här trojkan – kungsfågel, gärdsmyg och trädkrypare tycker vi är värda en större plats i våra tankar när vi pratar om vinterfåglar. De är skitsmå och måste äta stora delar av sin vikt varje dag. Och oavsett hur kallt eller mycket snö det är kvarstår deras beroende av insekter – de är inte så pass flexibla att de kan byta till frödiet – därför saknar många av oss en relation till dem. Som tidigare nämnts tycker Slåttergubben att när vi pratar om ”fåglarna” så ska det inte bara var likställt med dem som kommer till matningar. För att vara snäll mot de här tre krävs levande skogar och lummiga trädgårdar som hyser mycket vilda insekter och spindeldjur!

Mesar skulle klara sig fint om du slutade mata och ganska bra även om ALLA slutade mata samtidigt. Självklart skulle dock några svälta då det säkert finns en större övervintrande population av mesar än vad naturen själv kan bära idag.  

Pilfink och gråsparv: Båda de här arterna är betydligt mer stationära än mesarna. Finns möjlighet så övervintrar de på samma gård eller gata som de häckar på. De har alltid varit beroende av en frödiet på vintern. Förr bara spannmål och ogräsfrön (det vi på Slåttergubben säljer som åkerfrön). Nu lever de allt mer på dyra importerade frön som hampa och solros som de väljer alla dagar i veckan (om de får). Gråsparven var vanligare förr innan vi matade fåglar – den levde sommar som vinter på insekter och fröspill som blev över vid alla 10 000-tals små levande gårdar med djur som fanns. Även i städerna fanns fanns förr massor med djur, kompost, hästbajs och spill. Mumma för gråsparven. Idag är de här ”naturliga” födosökskällorna nästan helt borta, men samtidigt har vi rätt stor population av de här fåglarna. Pilfinken är tredje vanligaste fågelmatingsgästen i Sverige och gråsparv den elfte vanligaste. De samsas bra i flockar och blandar sig ofta på vintern.

Om du slutade mata och har nära till grannar flyger de bara dit. Bor du väldigt isolerat så måste de ta sig ut på en färd till ett ställe där det finns mat. Sannolikt har de redan koll på det, trots att de är betydligt mer stationära än mesarna rör de på sig ibland. Och de flyger som regel i flock och då kan någon guida vägen. Skulle däremot ALLA sluta mata samtidigt mitt i kalla snöiga vintern skulle vi nog se väldigt många svälta till döds. Deras ”naturliga” födosökskällor som förr fanns i det småskaliga jordbrukslandskapet och städer med djur, spill, hö, komposter, hästbajs, havre till hästar etc är i princip helt borta.

Gulsparv: Om vintern också en flockfågel som traditionellt sett övervintrat på samma sätt som gråsparven – men utnyttjar hellre stubbåkrar rika på ogräsfrön osv när det är barmark. Gulsparven häckar i naturbetesmarker och är en typisk fågel i ett småbrutet landskap. Den har också anammat hyggen och kraftledningsgator som häckplatser. De gör alltså en kortare eller längre flytt för att komma till bra övervintringsplatser. Nordliga och östliga gulsparvar flyttar med största säkerhet generellt längre då vintrarna är bistrare. Som art är den betydligt mer rörlig om vintern än gråsparv/pilfink så den kommer inte ta skada av att just du slutar mata. Om ALLA slutade mata vid ett kallt och snöigt tillfälle skulle den kunna få det betydligt tuffare, särskilt som dess mer naturliga övervintringsmiljö – de levande gårdarna minskat brutalt i antal. Gulsparven är den enda art som föredrar spannmål – och den måste ha det på marken. Slåttergubbens åkerfrön på marken alltså. Vi tycker gulsparv och även gråsparv/pilfink är de viktigaste fåglarna att stödmata då vi har ryckt undan mattan för deras ”naturliga” övervintringsplatser. Dvs rationaliserat lantbruket.

Domherre: Häckar i skogen långt från hus på sommaren. Kommer oftast i flockar om vintern och är vanligast i Jämtland och övriga Mellansverige. De äter normalt sett knoppar, men även askfrön om vintern. Den har alltså en naturlig födokälla att förlita sig till om du slutar mata. Domherren är rörlig över stora områden utanför häcksäsongen. Även om ALLA slutade mata samtidigt torde domherrarna klara sig rätt bra – även om man kan tänka sig att det i vissa områden finns en ”onaturligt” hög koncentration av domherrar pga matning.

Siskorna: Både grå- och grönsiska häckar i skogen som regel långt från närmsta hus. De är flockfåglar och väldigt rörliga om vintern, till och med mellan länder. Grönsiskan är helt specialiserad på alkottfrön och gråsiskan på björkfrön om vintern. Goda år med naturliga födan ses färre på fågelmatningar – dåliga år kan de dyka upp i mängder. Generellt syns båda mer på matningar frampå eftervintern/våren då födan tryter. Här spelar det ingen som helst roll om du slutar mata, flocken drar vidare. Om ALLA slutade mata ett år då någon av dem finns i stor mängd vid fågelmatningar skulle det såklart orsaka stor stress och även en del svält. Men de är snabba att flytta och anpassa sig.
Mängden björkfrön och alkottfrön om vintrarna är helt beroende på naturliga svängningar och har inte med människans påverkan att göra. Skönt att det kan vara så ibland! Tja... om man inte räknar klimatkrisen då – men den kan antagligen påverka frösättning både positivt och negativt.

Koltrast och rödhake: De här två har mycket gemensamt. För det första har antalet övervintrare i Sverige ökat brutalt sista åren. De är så kallade kortflyttare som inte direkt flyttar längre än de behöver. Delvis väderstyrd flyttning men kanske främst en variation inom arten där några chansar på att stanna längre norrut i hopp om en mild vinter. När det är barmark klarar sig de här två nämligen utmärkt ute i naturen, letandes insekter på marken under buskar och löv i lummiga miljöer. När kylan och snön sätter in och det plötsligt finns en outsinlig tillgång på feta importerade frön klarar självklart fler individer att övervintra och då kan detta beteende nedärvas till nästa generation så att ännu fler stannar. Vad dessa två också har gemensamt är att de är revirhävdande även på vintern. Koltrastarna kivas hela tiden, men kan ändå samsas ett 50-tal på en och samma matning. Rödhaken däremot slåss tills den är ensam kvar på matplatsen. Rödhaken torde därför vara den art där enskilda individer löper störst risk om just DU slutar mata. Särskilt om det är riktigt bistert ute med mycket snö, för då är de helt beroende av en matning. Om ALLA slutade mata en tuff vinter skulle de här två få det svårt, särskilt redan trötta individer. Men det här kan man ju se på lite olika sätt – vi kan tycka det är bra att det finns fler rödhakar och koltrastar i Sverige om vintern och att vi verkligen hjälper dem. Å andra sidan lägger vi massor pengar på importerade frön som tex hade kunnat gå till annan naturvård eller att vi jobbat och konsumerat mindre…. Och vad är viktigast – koltrasten i just din trädgård? Eller är den numer enorma mängden övervintrande koltrastar inte så viktiga, som individer eller som en del i ekosystemet just för att vi på ett konstlat och dyrt sätt matat fram dem? Det här är frågor vi tycker man måste reflektera över innan man kategoriskt säger vad som är bra eller dåligt för ”fåglarna” när man pratar om fågelmatning.

Skata: En älskad o hatad fågel! Likväl en art som också ska få finnas och jäkligt snygg! Den är knuten till människans gårdar och samhällen och väldigt ortstrogen även om riktigt nordliga och östliga populationer faktiskt flyttar. Skatan är listig och allätare, lever parvis och syns inte i flockar ens på vintern. (Bara på våren ibland när de samlas för dejting). Den kommer bli ganska putt på dig om du slutar mata, i alla fall om det är en bit till grannen. Men den skulle fixa det bra. Om ALLA skulle sluta mata så skulle säkert många skator få det tufft eftersom våra trädgårdar och samhällen är ganska sterila nuförtiden.

Kaja: Kanske ännu mindre älskad än skatan…. Lever i stora flockar så fort de inte häckar. Knuten till människors samhällen och större gårdar. Den är betydligt mer rörlig än skatan och de nordliga populationerna är rena flyttfåglar. Det kommer inte drabba någon kaja om just du slutar mata, men såklart skulle många kajor få det tufft om ALLA slutade mata samtidigt en tuff vinter. De är då, precis som skatan, starkt beroende av matningar.

Grönfink: En ganska vanlig fågel i många biotoper ofta nära människor. Saknas i barrskogen. En ren fröätare om vintern. Beståndet har mer än halverats sen sjukdomen gulknopp kom till Sverige 2008. Sjukdomen sprids mest via fågelmatningar, så här har vi åtminstone sedan 2008 bidragit till en halvering av en arts population med fågelmatning. Å andra sidan – vi kan aldrig riktigt veta hur mycket sjukdomen hade spritt sig utan matningar. Men högst sannolikt betydligt mindre (läs mer i myt 6).

En annan aspekt är att vi troligtvis 2008 hade ett betydligt större bestånd av grönfink än naturen själv kunnat härbärga pga omfattande fågelmatning. Så kanske har beståndet återgått till lite mer av ett normaltillstånd. Grönfinken älskar nämligen solrosfrön, visst kan den äta både spannmål, havre och raps vid fågelmatningar – men då krävs det att vare sig du eller några nära grannar har solros eller fet hampa. Grönfinken håller gärna ihop i flockar under icke häcktid och är rörlig över stora områden. Några lämnar också landet om vintern, kanske skulle ännu fler göra det om vi inte matade i stor omfattning. Så om DU slutar mata kommer grönfinken klara sig utmärkt. Om ALLA skulle sluta mata en bister vinter skulle säkert många grönfinkar få det tufft – å andra sidan. Om alla slutade mata för gott skulle sjukdomen säkert kunna hejdas ganska radikalt.

Det finns såklart fler fåglar att berätta om men här var de 10 vanligaste matgästerna och ett par till.

Sammanfattningsvis måste vi vara medvetna om att det är skillnad på fåglar och fåglar bland dem vi matar. Det är skillnad om just du slutar mata eller om alla skulle sluta mata på samma gång. Det är också en väldigt skillnad för många fåglar vilka möjligheter de har att söka mat om vintern i deras mer naturliga miljöer. Ju mer utarmad natur och sterila trädgårdar - desto mer beroende av fågelmatning blir fåglarna – men är det verkligen ett argument för att fågelmatning är viktigt? Det är väl snarare ett argument för att ta tag i våra närmiljöer så de blir fulla av liv med 1000-tals arter istället?
Fundera på om det är lika mycket ”värt” om en fågelart finns i goda antal för att vi matat den eller om den finns rikligt för att den är en del i ett ekosystem med 1000-tals arter som bär upp individantalet av den här fågel av sig självt. Vi vill också återigen påpeka att när du läser på andra ställen om hur viktigt det är att mata ”fåglarna” eller ”småfåglarna” så är det ett ytterst fåtal arter som menas. 78% av fågelbordsgästerna utgörs av 10 arter som är vanliga och anpassningsbara. Läser du dessutom att småfåglarna i Sverige minskar av en eller annan anledning och att du måste hjälpa dem genom att mata så är det ännu mer ljug. De arter som verkligen har det svårt är nästan uteslutande flyttfåglar du aldrig ser på en fågelmatning – och tyvärr inte har en lika nära relation till.

Det finns så mycket forskning som är knasig, eller kanske rättare sagt vilka generella slutsatser som dras utifrån snäva studier. Nu när vi gett dig vår bakgrund kan du läsa den här rapporten som många refererat till och utifrån den lilla studien på en särskild tita i USA avlivar den här myten… Överdriven extrapolering kan man väl säga på ett akademiskt språk.

Du behöver alltså inte ha dåligt samvete för om du drar på semester och glömt att be någon fylla på fågelmaten. Apropå att fylla på maten – god syn, minne och intelligens gör att en del småfåglar verkar veta vem som fyller på maten och därför vem man ska be om påfyllning. Har du också fått en uppfodrande knackning på fönsterrutan?