Undvik havre och spannmål!

Men vänta här nu. Visst har vi väl hört att det är miljövänligt att handla lokala och svenskodlade  produkter? Men det kanske inte gäller våra vilda fåglar? Här ska vi köra på med jordnötter från Kina, sydeuropeiska solrosfrön och importerade talgbollar. För det är minsann fåglarna värda. Bara en bråkdel den fågelmat vi bjuder på är odlad i Sverige. Slåttergubben vill gärna ändra på det - svenskodlad havre, åkerfrön och spannmål har nämligen funkat som fågelmat i alla tider - tills plånböckerna blev tjockare och marknaden översvämmades av feta dyra importerade frön. 

När vi ändå är inne på det här med transporter så är det också ett ämne som Slåttergubben fördjupat sig i. De floskler vi brukar slänga ur oss gällande transporter är nämligen ganska dåligt underbyggda. För det första är det typ bara människomat vi menar när vi pratar transporter och vikten av att köpa lokalproducerat. Uppenbarligen gäller det inte fågelmat! Och det gäller inte heller bensin och diesel - vem har någonsin hört argumentet att det är viktigt att köpa norsk bensin från Cirkle K (tidigare Statoil) för att den är lokalproducerad? Det skulle ju bli så mycket mer miljövänligt att tanka då p.g.a kortare transporter!

Enligt energimyndigheten använde svensken 2018 ca 900 liter fossila drivmedel per person för att transportera runt sig - det är nästan tre gånger så mycket som det går åt för att transportera maten! Enligt resonemanget om att köpa lokalt för att minska transporterna är det alltså nästan tre gånger så viktigt att tänka på vilken mack man tankar på… Sedan är det tyvärr en myt att korta transporter alltid är bättre, vi har t.ex räknat ut koldioxidutsläppen för att importera en säck med 25 kg jordnötter från Kina (i full container). Det blir samma mängd utsläpp när en fossilbilsåkande butikskund åker en mil enkel resa för att köpa en 25 kg säck! Den största tårtbiten i en varas transportutsläpp är som regel från butiken och hem, särskilt när den får åka privat fossilbil!

Det är rejält utrett i myt nr 2. Kortfattat är det våra vanligaste spannmålsslag som är billiga och lätta att odla. Vid större kvarnar och spannmålsanläggningar rensas all spannmål - renset är det vi på slåttergubben kallar för åkerfrön. Det är en billig svensk restprodukt som består av hela och krossade sädeskorn samt en del ogräsfrön. Raps går också bra att odla i Sverige. Solros går att odla i södra Sverige (i viss mån även norrut), men det är mycket svårt att få ekonomi i odlingen. Fröna mognar ofta inte av ordentligt,  det krävs massor energi för att torka dem. Vi har inga skalningsanläggningar vilket ökar mängden transporter och förpackningar. Sett ur ett strikt energiperspektiv är det betydligt bättre att odla solros i sydosteuropa, skala den där och köra hit enbart kärnorna.

Vi producerar också stora mängder talg i svenska slakterier. Den blir idag inte fågelmat, utan går mest till kemisk och kosmetisk industri. 

Det är inget vi riktigt vet. Men att omfattningen har öka enormt, det  vet vi. På Jenny Nyströms klassiska julkort från början av 1900-talet ser det ut som barnen kastar lite frön på marken varpå domherrar, talgoxar och sparvar flockas runt dem. Det lär ju då varit just rens, smulor, lite havre eller spannmål som fanns till hästarna. Inte heller i någon särskilt stor omfattning, för annars hade de nog fått stryk för att de slösade med maten. Några av bilderna andas att barnen ger mat till fåglarna lite i smyg - det är lite förbjudet.... Vid den här tiden skulle inte ens rika människor funderat på att importera solros eller jordnötter till vilda fåglar. Frågan är om det ens fanns att få tag på? Vilda fåglar fanns dock i mängder. Det fanns mycket spill från hö, halm, hästbajs, havre, tröskspill från när man tröskade kärvar om vintern. Ogräsfrön, jordblottor som djuren trampade upp. Överallt fanns kor, hästar, höns och grisar. Inne i städerna så väl som på varenda liten gård i nästan hela landet. Det här klarade sig fåglarna bra på då och det skulle de kunna göra idag också.

Janne (Slåttergubben) minns själv fågelmatningen hos sin mormor och morfar - de bodde på en liten gård med höns och några mjölkkor. De levde med väldigt litet fotavtryck på planeten - inte med flit och inte av ren snålhet, de var helt enkelt av den äldre generationen som inte krävde så mycket. Det gjorde inte deras fåglar heller. De använd talg från egna djur och egenodlad havre som de slängde på marken. Det fanns gott om fåglar på deras matning och runt deras levande gård. Detta var på 90-talet. 

Världens jordbruk har rationaliserats. Det står inte direkt några kor i morfar och mormors lilla ladugård längre - där växer betesmarkerna igen med gran. På 100 år har andelen bönder gått från typ 60 till 2 procent. Det här gör att priset på jordbruksprodukter minskat otroligt. Att transportera varor världen över kostar nuförtiden otroligt lite. Numer är andelen av vår inkomst som går till mat inte längre så stor som den en gång var. Då blir det helt plötsligt möjligt att köpa solrosfrön, jordnötter och hampa till våra fåglar. Och de flesta fåglar älskar ju de här feta fröna. Vem tackar nej till lättsmält och fet mat när det bara kommer nytt hela tiden? 

-Jag tänker att när min mormor var liten skulle 25kg jordnötter typ ha kostat en årslön…. det gick nog inte ens få tag på. Säger Janne. 

Jo - gulsparven tackar nej. Av någon anledning vill gulsparven allra helst äta svenska åkerfrön och spannmål. Och den ska ha det på marken. Gulsparven är också den art som i störst utsträckning konsekvent överger fågelmatningar så fort det blir barmark ute. Den är helt enkelt för stolt för att bara lata sig vid en fågelmatning för att gratis är gott. Vi har många kunder som säger att gulsparv såg de bara förr i världen på matningen. Det finns tre anledningar till det:
1. Man har helt slutat att mata med havre och spannmål, pengar är ju inte längre ett problem. Man har råd att mata med bara importerade frön.
2. Man matar inte längre på marken. “För det ska man ju inte göra” (Se myt 7)
3. Gulsparven har kraftigt minskat i Sverige p.g.a rationaliseringen av jordbruket. Den och många andra arter klarade sig både sommar som vinter bättre i det småskaliga ekologiska jordbruket där det fanns djur på alla gårdar. Ja - ni vet före 1940 var alla gårdar ekologiskt odlade! Det är lite hisnande att veta att det fanns mycket större populationer av en del fågelbordsfåglar i början av 1900-talet än idag - trots att ingen aktivt matade fåglar då. 

Ja! Vi tycker man kan argumentera för att vi har ett större ansvar för de fåglar som förr levde kring människans gårdar och samhällen om vintrarna. Då levde de på tröskrens, foderspill, halm, gödselstackar, slaktrens osv. Det är ett samspel som varat i 100-tals år. Idag finns inte det där kvar. De små levande gårdarna är i stort sett helt borta.

Fåglarna vi utifrån det tänket skulle ha ett större ansvar för är gråsparv, gulsparv, pilfink, kråka och skata. Alla de här klarar sig utmärkt på havre och åkerfrön. Men det är bara gulsparven som hellre äter de ofeta. Gråsparv, gulsparv och kråka har dessutom rejält minskat sina populationer under 1900-talet. Det finns faktiskt två fåglar till i den här kategorin som i början av 1900-talet var mycket allmänt förekommande i Skåne och även lite längre norrut. Tofslärkan - idag utdöd i Sverige, och kornsparven som idag blott finns kvar med några få par i Skåne. Båda de här var i ännu högre grad knutna till det småskaliga jordbrukslandskapet som helt enkelt sjöd av liv och insekter. Kornsparven har faktiskt förärats en helt egen plats på vår hemsida. 

Bäst är en blandning av hela och krossade olika sädesslag och lite ogräsfrön - dvs åkerfrön. Det har störst framgång hos flest fågelarter. 
Havren det fetaste av våra sädesslag. Den har ett skal runt omkring sig vilket gör det lite mer ansträngande för många att skala. Det gör å andra sidan havren billig att sälja och den bygger upp bra volym i blandningar……
Slåttergubben säljer inte havre med skal (annat än att åkerfröna ibland innehåller det). Gulsparven älskar dock havre med skal, följande har också setts äta:  Gråsparv, pilfink, bergfink, grönfink, rapphöns, fasan, nötväcka, blåmes, talgoxe, domherre, duvor, alla kråkfåglar, gäss och änder. Även rådjur, harar, möss och ekorrar verkar gilla havre.
Nakenhavre - betydligt bättre och mer åtkomligt för fåglarna. Saknar havrens skal och är om möjlig ännu fetare. Gillas till exempel av koltrast.
Havregryn med rapsolja: Gillas mer av fåglar som har svårt att skala och äta större frön som rödhake, järnsparv och svarthätta.
Havrekärve: Brukar hånas nuförtiden. Och visst - det är inte många korn mat på en havrekärve. Men den är fin och det är en hyllning till våra förfäder som offrade en kärve av sin skörd till fåglarna. Vi har skrivit ett kåseri tillägnat just havrekärven.
Vete, korn och råg: Här ska vi ärligt säga att vi inte har kunskapen om hur de skiljer sig som fågelmat. De är ganska lika i protein och fetthalt. Många fåglar äter dem och de ingår i varierad utrsträckning i åkerfrön. Tranorna vid hornborjasjön äter mest korn. De matas med ett 100-tal ton besprutat oekologiskt korn varje vår!

Sanningen är att de flesta kan det. Men den är också så att du i många fall skulle bli av med ganska mycket fåglar som skulle besöka grannens fågelmatning istället - om det där serveras fetare frön. De beror dels på vilka fåglar du har från början och hur långt det är till grannen. Det är en ganska lik mutproblematik här som liknar den kortsiktiga vägen till ett barns hjärta - bjuda på socker och att tillåta saker som de inte normalt inte får.

Det finns bra kompromissvägar - en är att ha bara solroskärnor i en eller ett par fågelmatare och sen mata med mycket åkerfrön på marken. En annan är att du fettar in havregryn med rapsolja - många som matar fåglar vittnar om att fåglar som älskar feta frön tycker om det här. Dessutom kan de med klenare näbbar som rödhake och järnsparv äta havregryn. Men som alltid när man gör förändringar i en fågelmatning så är fåglarna tröga och vill inte ta till sig först. Det kan till och med vara så att om du matat med bara åkerfrön i många år och sen plötsligt erbjuder feta frön vet fåglarna först inte vad det är och undviker det. Det här är självupplevt hos slåttergubben.

Gråsparv, pilfink, gulsparv, kråkfåglar, hönsfåglar, andfåglar och duvor håller sig gärna till åkerfrön om det finns i riklig mängd på marken. De här kommer stanna hos dig och gulsparven kan du helt plötsligt ha 50 stycken av från att inte haft en enda om du ändrar inriktning på matningen. 

Koltrast, bergfink, bofink, rödhake, blåmes, nötväcka och talgoxe håller sig tillgodo med åkerfrön, men har grannen fetare frön kan du tappa en del av dem. Det beror lite på hur nära grannen bor….

Grönfink, gråsiska, bofink, bergfink, domherre, steglits samt de ovanligare vinterhämpling och hämpling äter svenskodlad raps. Men grönfink, domherre och steglits flyger gärna vidare och undersöker solrostillgången hos grannen!

Det svåraste fåglarna att mata med åkerfrön torde vara grönfink, stenknäck, steglits och grönsiska. De är alla sådana som inte är så ortstrogna och flyger gärna vidare i jakt på solros!

Fåglar som stjärtmes och trädkrypare kommer inte äta åkerfrön. Möjligtvis havregryn med rapsolja. Däremot gillar de här två arterna talg, både smält och osmält. Talgen är också bästa och nyttigaste maten för hackspettar och alla andra mesar. 

Tänk på att fåglar alltid är skeptiska mot alla typer av förändringar. Minska andelen feta importerade fröna sakta men säkert och öka på med åkerfrön - och ge åkerfröna på marken direkt! Slåttergubben säljer rena åkerfrön, men också blandningen Lantliv med lite inblandning av hirs, raps och hackade solroskärnor. Just för att ha en liten andel feta frön. Svenska rapsfrön kan vara bra att introducera, särskilt på marken när det är kallt. Prova havregryn blandat med rapsolja. Talg är en fantastisk svensk fettprodukt. Rå talg är bäst för fåglar, men funkar bara när det är kallt - annars härsknar den. Du kan dock smälta talg och servera ren eller uppblandad med frön. Den smälta håller sig mycket länge och bra i upp till 15 grader. 

Janne från slåttergubben har själv en rolig upplevelse från sin matning. Han har bara matat med åkerfrön i 12 år och brukar ha runt 150 fåglar på matningen. Mest gulsparv, pilfink och gråsparv, men även blåmes, talgoxe och koltrast. Vid ett tillfälle en sträng snöig vinter lade han ut en lång sträng på marken med solrosfrön med skal. Det var nästan inte en enda fågel som tog för sig av dem de första två dagarna - sen började de sakta gå åt! Hans fåglar var helt enkelt inte vana vid solros.