Mat på marken ska undvikas till varje pris!

-Nä, mat hamnar ändå på marken och alla vet ju att det drar massor av fågel. Så släpp hämningarna och bejaka dina inre markmatningsdrömmar! De flesta fåglar älskar att gå på marken när de äter, och en hel del kräver det faktiskt för att överhuvudtaget sätta sin fot på din matning. Det har blivit lite som en grej att man ska skämmas över mat på marken - man läser överallt om att det är ohygieniskt, men så är det inte om man gör på rätt sätt. Dessutom lockar man många fler fåglar genom markmatning än med andra metoder och det behövs inga prylar. Det gäller både fler individer och fler arter - bl.a gulsparven som vi på slåttergubben värnar lite extra om! Markmatning är alltså bra om du har möjlighet till det och absolut inget att skämmas för!

Som en liten anekdot kan vi ju berätta om de nordeuropeiska vita storkarna - en vacker fågel som sommartid är beroende av ett jordbrukslandskap med hög biologisk mångfald, ängar, hagar och våtmarker. En slags paraplyart för mångfald i jorbruket. För längre sedan övervintrade de oftast söder om sahara på gigantiska savanner och våtmarker. Idag har de miljöerna krympt och många övervintrar på soptippar i Spanien och Frankrike där de äter... ja, just det... typ rutten mat från marken bland soporna. Och de klarar sig uppenbarligen ganska fint på det. 

Nästan alla av oss har ju en ofrivillig markmatning. Under fågelmatarna blir det en liten hög med spilld mat där de flesta fåglarna faktiskt är och äter. Vi klagar högljutt på nötväckor och pilfinkar som sprätter ut, men tackar dem lite skuldmedvetet i smyg för de gör ju att det kommer mycket mer fåglar till matningen då de skapar denna lilla markmatning. Det är lite kul för matarrören som är så populära säljs just med argumentet att de är hygieniska då fåglarna inte kan sitta i maten och bajsa. I praktiken är det ju dock exakt vad som sker, fast under matarna på en liten yta. Markmatning "på riktigt" handlar om att sprida ut mat på större ytor - för att det ska bli mer hygieniskt men också för att locka ännu fler fåglar. Du behöver inte ens äga en fågelmatare. Dock kan det vara ett bra komplement att servera feta fröer som komplement till åkerfrön i mängder på marken. På stora ytor kan många fåglar få sitt eget lilla hörn i en fågelmatning och det blir färre aggressiva interaktioner än när det bara finns fyra sittplatser på ett foderrör tex. Man kan jämföra med en grupp hästar som kommer väl överens på ett stort bete – men när samma mängd foder koncentrerats i en höbal börjar plötsligt någon individ att försöka vakta balen mot de andra hästarna, med ökade skaderisker och högre stressnivå hos samtliga som följd.

Vilda fåglar rör sig över stora ytor och spenderar enbart en del av sin tid vid fågelmatningar. Den mest naturliga fågelmatningen är den där vi odlar grödor som fåglarna sedan drar nytta av. Mycket av de fröna hamnar på marken, så fågelmatning på marken är inte i sig onaturligt. 

Markmatning passar inte alla, vi återkommer till det senare. Först får Janne, som driver slåttergubben, berätta om sin egen markmatning.

“Vi bor på en gård i jordbruksbygd i Östergötland. Det finns inga grannar som bryr sig om hur jag matar mina fåglar. Om man kan så tycker jag man ska undvika fågelmatare i form av plastprylar och krångliga anordningar. Jag har en yta utanför kontorsfönstret på gräsmattan på ca 8x8 m för markmatning. Ingen fågelmatare över huvud taget. På samma yta har jag en liten gödselhög på ca 2x2m - en hög där jag på vintern lägger på lite halm och hö bara för att efterlikna gamla tiders gödselstackar. Det är ett trick för att locka ned ännu mer gulsparvar som ser att något sticker ut i det snöiga landskapet. På sommaren får den här högen bara stå och där brukar bli en salig blandning växter. Jag tänker att det är min sommarmatning - en insektsfabrik.  Varje dag på vintern strör jag ut 1-4kg åkerfrön (beroende på hur kallt det är) från Lunden och lite raps och på ytan. I det närmaste trädet hänger jag upp lite talg. Vissa år har jag även matat i ännu större omfattning och strött frön i mittremsan på den allé som ändå plogas upp till gården. Rekordet är 300 gulsparvar! Då jag bor lantligt ute på slätten har jag mest jordbruksfåglar som nöjer sig väl med åkerfrön och lite raps. Ibland sitter där 70 kajor och några kråkor, i nästa stund är det småfåglarnas tur.

Är det kallt domineras matningen av ett 100-tal gulsparvar vilket är min favoritfågel av tre  anledningar. För det första överger den matningen med fri tillgång på mat så fort det är barmark och milt - då flyger de ut på åkrarna och säger typ stolt “nu ska vi klara oss själva på det som finns ute i naturen”. Jag gillar den attityden. För det andra äter den bara svenska billiga åkerfrön (spannmål) och kräver servering på marken - gulsparv går aldrig upp i fågelmatare. Det är bl.a därför så många vittnar om att de inte ser några gulsparvar vid fågelmatningen längre, man har fått höra att spannmål så som havre bara är dåligt och att markmatning är skadligt. För det tredje är gulsparven en art som minskar, dels för häckningsmiljöerna (ofta naturbetesmarker) minskar, men kanske också pga svårare övervintring. Förr övervintrade den på alla de 10 000 - tals små gårdar som gjorde det naturligt att det i landskapet fanns mycket tröskspill, höspill, öppna gödselstackar, foderspill, hästbajsar osv, utan att någon tänkte fågelmatning. I princip allt det där är borta nu och kan vi erbjuda något som liknar de förutsättningarna för gulsparvarna så är det väl bra!

Är det kallt domineras matningen av ett 100-tal gulsparvar vilket är min favoritfågel av tre  anledningar. För det första överger den matningen med fri tillgång på mat så fort det är barmark och milt - då flyger deut på åkrarna och säger typ stolt “nu ska vi klara oss själva på det som finns ute i naturen”. Jag gillar den attityden. För det andra äter den bara svenska billiga åkerfrön (spannmål) och kräver servering på marken - gulsparv går aldrig upp i fågelmatare, det är bl.a därför så många vittnar om att de inte ser några gulsparvar vid matningen längre, man har fått hör att spannmål och havre bara är dåligt och att markmatning är dåligt. För det tredje är gulsparven en art som minskar, dels för häckningsmiljöerna (ofta naturbetesmarker) minskar men kanske också pga svårare övervintring. Förr övervintrade den på alla de 10-000tals små gårdar med mycket tröskspill, höspill, öppna gödselstackar, foderspill, hästbajsar osv som fanns naturligt i landskapet utan att någon tänkte fågelmatning. I princip allt det där är borta nu och kan vi erbjuda något som liknar de förutsättningarna för gulsparvarna så är det väl bra!

Sen kommer det massor av gråsparv och pilfink till markmatningen. De klarar sig också utmärkt på svensk spannmål och äter gärna från marken. Men till skillnad mot gulsparven älskar de feta importerade frön - om de får. Sen kommer någon bofink, bergfink, några koltrastar, blåmes och talgoxe som klarar sig hur bra som helst på bara åkerfrön. Ibland har vi stora flockar med gråsiskor och enstaka vinterhämplingar - de gillar rapsen mest. Någongång har det varit ett gäng grönfinkar på rapsen men de brukar dra vidare till ett ställe med solros. Även rapphönsen tittar i bland fram på markmatningen. Då matningen sker på en stor yta går fåglarna glest på ett mer naturligt sätt, det ser inte värst smutsigt ut ens frampå våren. Jag städar aldrig på marken - det är ju helt meningslöst att försöka. Jag har nog aldrig sett en sjuk fågel här på min matning. Grannarna har katt, men eftersom markmatningen ligger öppet är det hopplöst svårt för den att ligga och lura nånstans. Gulsparvarna är mycket hellre på öppna ytor än inne i buskage. Jag brukar börja mata nov eller dec när första snön i kylan sätter in. Och sluta någongång i början av april. Gräset växer riktigt mörkgrönt och frodigt på den här ytan, jag brukar slå det ofta och ta som gröngödsling till odlingarna. Både oätna frön och fågelbajs ger en långsiktigt gödslingseffekt. Visst gror det en del ogräsfrön som snärjmåra, målla och lite skräppor, men om man bara klipper/slår ofta så blir de ju inget problem så länge de inte fröar av sig - och det gör de inte om man håller efter dem.”

Var passar en markmatning? 
Bäst fungerar en markmatning i jordbruksbygd där du har pilfink, gråsparv och gulsparv som vanligaste gäster. Men har du inte gulsparv så kan du ofta locka den till dig, den gillar mest öppna ytor, men är också vanlig på stora etablerade matningar i mer slutna omgivningar. Ett knep för att locka gulsparven är att lägga ut lite hö, halm, hästgödsel eller löv i en hög nära markmatningen som liksom lyser som en lampa till de som flyger över - här finns det något! Gulsparvarna flyger runt mycket när snön och kylan kommer. Det är glädjande att lyssna på berättelser från er som lyckas dra ned flockar med gulsparvar med den här metoden. Med lite tålamod brukar man lyckas även om man bor en bra bit in i skogen - du måste bara lura ned de första överflygarna!

Passar alla frön på marken?
Åkerfrön är de som passar bäst, gärna i kombination med lite raps och kanske lite hackad solros. Vår blandning “Lantliv” är framtagen för en sådan här allsidig markmatning. Annars kan du använda rena åkerfrön från Lunden. Åkerfröna är den billigaste blandningen - dessutom en svenskodlad restprodukt och innehåller det gulsparvarna kräver. Många fåglar nöjer sig bra med åkerfrön, så det bästa är att ha dem på marken och ev dyrare feta frön separat i en fågelmatare. Då får du mest valuta för pengarna. Om du tex bara har solroskärnor i mataren minskar dessutom “sprättviljan” hos fåglarna. Ju kladdigare och blötare väder desto sämre passar tex skalade och hackade solroskärnor på marken då de snabbt blir just kladdiga och mosiga.

Var ska jag mata på marken?
Där du har bra sikt över fåglarna, vi vill ju se dem! Gära ute på en öppen gräsmatta, eller någon redan plogad yta typ en väg. Ju öppnare omgivningen är desto säkrare för katter kan fåglarna gå på marken. Men självklart kan man också strö frön under buskar och längs häckar. Att mata på en gräsmatta är inga problem, den kommer bara bli lite mer välgödslad. Om du är rädd för ogräs bör du undvika att mata i odlingar och perennrabatter med åkerfrön. Däremot går det utmärkt med hackade solroskärnor, för de gror inte. Ibland är snön ett problem och då kan det vara klokt att mata på en yta som redan skottas ändå - tex en glest trafikerad väg, gångstig eller uppfart. 

Hinder för markmatning
De flesta spärrarna har vi satt i våra egna huvuden. Men det finns några andra..

Hjortar och rådjur
- en del upplever problem med att de kommer och äter upp allt som finns på marken om nätterna och att det då går åt för mycket mat. Men man ska veta att har man hjort så kan de vara hemska på att stånga sönder matare. 

Hundar
- som älskar att slicka fågelmat och inte får göra det (av någon anledning).

Gnälliga grannar och rädsla för möss och råttor 
- ibland får man bara ge upp. Bor man i tätbebyggt område kan det finnas regler och grannar som verkligen sätter stopp. Ska man ha fågelmatning över huvud taget får man anpassa den så att så lite som möjligt kommer på marken. Då är hjälpmedel som rörmatare och uppsamlingsbrickor utmärkta. Liksom skalade solroskärnor som inte skräpar ned. Ofta är dock rädslan för möss och gnagare överdriven. Inomhus kan vi nog alla vara överens om att de är skadedjur och det finns bra musfällor. Utomhus är de dock en lika given del av ekosystemet som fåglar. Och de är en mycket viktig fågelmat för ugglor och många rovfåglar. Så vi ska vara rädda om och stolta över gnagarna! Mer om dem i myt nr 17.

Rädsla för hygien och smittor
- har vi avlivat rejält i myt nr 6.

Snö, is o regn.
Detta är både ett hinder och en möjlighet. Snöar det riktigt mycket och ofta så kan det vara jobbigt att fröna bara försvinner. Å andra sidan ligger fröna löst, synligt och fint om det är minusgrader under lång tid och hårt på marken. Det är alltid bra att ha det skottat hyfsat vid en markmatning, allt som sticker ut från det rent vita lockar ned överflygande fåglar. Frön som ligger i snön man skottar bort hamnar ju i högarna och kommer fram när det töar. Problemet att fröna fryser fast i is när det är omväxlande tö och frysgrader är svårt att komma bort ifrån. De kommer dock fram igen när det töar rejält. 

Vår strävan efter ordning och reda i trädgården kan skapa problem på flera sätt. Vi lever också i en värld där företag vill sälja prylar till allt och du ser nog mycket av den marknadsföringen. Det är dock oändligt mycket viktigare att du jobbar med helheten än köper igelkottsbon, humlebon, fågelmatare osv. I den mycket prydliga trädgården utan murket trä, lövhögar eller högt gräs och prunkande blommor kan det vara svårt för insekter, amfibier etc att trivas i. De utgör en viktig del av den naturliga fågelmaten. Fåglarna gynnas av att vi inte är så noggranna och städar överallt, låt det gärna gälla även din fågelmatning! Fågelbajs är inte smittfarligt normalt – vi behöver inte bränna upp den fågelbajsade gräsmattan med en eldkastare till våren i rädsla för smittor. Låt den bara vara och se hur det växer extra frodigt!